Delphine Reist (CH) & Laurent Faulon (FR)

installationer


Supported by:
                 
Presentation

Sedan många år tillbaka driver Delphine Reist och Laurent Faulon, sida vid sida, konstnärskollektivet GALA som har gett upphov till varierande samarbete runtom i världen. Över trettio konstnärer (bild- och formkonstnärer, musiker, dansare, videokonstnärer och filmskapare) av olika nationaliteter har varit inblandade i olika projekt (i Frankrike, Schweiz, Portugal, Tyskland, Estland, Ryssland och Kina), ofta på platser utanför institutionernas räckvidd.

Delphine Reist och Laurent Faulon är själva konstnärer och det är som sådana Candyland och HAP har bjudit in dem att ställa ut i Stockholm och presentera sitt förhållningssätt till konsten.
Som om de vore arkeologer med speciellt intresse för det som nyss lämnats åt sitt öde väljer de ofta att undersöka platser som vår civilisation överger. De spårar upp och belyser saker som vår tids produktionssystem inte verkar kunna smälta eller återvinna. Basmaterialet till deras verk härstammar ofta från förre detta industriområden och konstnärernas insatser tränger ihop sig och frodas gärna i ett slags ”no-man’s land” på våra offentliga platser.

Delphine Reist och Laurent Faulon utvecklar tydligt skilda formspråk samtidigt som det pågår en ständig dialog mellan deras verk. Laurent Faulons ingrepp lockar lika mycket till skratt som de väcker obehag. De framkallar ofrånkomligen en oro. Säkert beror det på att konstnären strävar efter att sudda ut gränserna mellan det som är gjort av hans hand och av omgivningen. Vanligtvis ägnar publiken enbart några sekunder för att ”betrakta” ett konstverk. Så fort man har ”förstått”, vänder man ryggen och fortsätter till nästa verk. Det man har sett lagras omedelbart bland andra systematiserade referenser. Men det är inte möjligt när man ”bemöts” av Laurent Faulons arbete. Vi upptäcker plötsligt att vi har blivit integrerade i verkets hjärta. Vi är fångade i själva ”ramen” och vi konfronteras med materian. Vi blir förvirrade av hur hela rummet ekar och undrar om det är meningen att det luktar som det gör. Verket släpper oss inte. Vi vet inte längre var verket börjar, av vilka föremål eller av vilken materia verket består. Vi vet inte heller var det slutar. Konstnärens fullständiga behärskning av utrymmet utplånar gränserna. Det bekväma avståndet mellan verket och betraktaren försvinner.

Jämfört med Laurent Faulons skoningslösa och desillusionerade humor tycks Delphine Reists värld utstråla poesi och liv trots att den visar sig vara tömd på mänsklig närvaro.
Konfronterad med samma platser och med jämförbara grundmaterial utvecklar hon ett till synes mer optimistiskt närmande. Liksom blommor som tränger sig igenom asfalten påminner de föremål som Delphine Reist iscensätter om den envisa kraften som finns i allt som lever. Det kan handla om en enkel reflex, ett minimalt livstecken (bilar som hostar), om en envis och blind vilja (en metall-tunna som rullar och slår i den ena väggen efter den andra) eller om någonting som liknar en social ritual (ett gäng kundvagnar som dansar ringdans i en vattenpöl mitt i natten). Men livet här verkar ha krympt till sitt ynkligaste uttryck. Det känns som om vi betraktar händelser som utspelar sig efter mänsklighetens historia. Betraktaren konstaterar, som ett främmande vittne, makrokosmiska rörelser, ickehändelser och tidlösa företeelser. På grund av närvaron av verktyg (ibland i kombination med mat!) och eftersom de ställen där verken tar plats tidigare har rymt mänskliga aktiviteter, leder tankarna till kulturutveckling och historia. Men förgäves letar man efter ett mänskligt spår. De här fejkade liven, låtsade viljorna och sociala samspelen påminner ibland oroande mycket om vår egen existens. Och man undrar om livet inte kommer att fortsätta, med eller utan mänskligheten.

Det är föga troligt att Delphine Reists och Laurent Faulons konst kommer att stimulera den glupska ”gourmanden” till konsument som slumrar i varenda en av oss. Inte heller kommer deras verk att smickra ”gourmet-”samlaren som drömmer om ett vackert föremål att hänga i sin salong. Deras verk är varken gjorda för alltför antiseptiskt rena gallerier eller för vårt nöjes skull. Deras konst sätter oss gärna i en obekväm situation och klappar mothårs. Deras installationer förblir en erfarenhet som man tar med sig och som inte lämnar oss i fred. Det är verk som ofta gör sig påminda, förmodligen eftersom de delarna som komponerar dem hör till det banalaste i vår vardag. Men också eftersom de är anknutna till en stund och en plats som starkt har präglat oss. Man kommer ihåg dem med ett ”innan” och ett ”efter”.

Jean Ploteau,
11 juni 2007



Présentation

Depuis de nombreuses années, Delphine Reist et Laurent Faulon animent côte à côte le collectif d’artistes GALA qui depuis sa création a suscité diverses collaborations autour du monde impliquant plus d’une trentaine d’artistes de disciplines et de nationalités diverses (plasticiens, musiciens, vidéastes, cinéastes, danseurs, vivant en France, en Suisse, au Portugal, en Allemagne, en Estonie, en Russie et en Chine) dans des lieux souvent ignorés des institutions.

Delphine Reist et Laurent Faulon sont eux-mêmes plasticiens et c’est en cette qualité que Candyland et le HAP les ont convié à intervenir à Stockholm et exposer leurs démarches.
Tels des archéologues d’un passé non-révolu, ces deux artistes investissent des lieux que notre civilisation laisse derrière elle. Ils révèlent les traces de ce que nos systèmes de productions ne semblent plus être à même de (di-)gérer. La matière première de leur œuvres s’extirpe souvent de sites industriels désaffectés et leurs interventions s’imiscient parfois dans les no-manslands de l’espace public.

Chacun développe un travail original cependant que se tissent des liens très forts d’une démarche à l’autre. Souvent, les interventions de Laurent Faulon provoquent autant notre rire qu’elles suscitent un malaise. Elles inspirent immanquablement une inquiétude. Sans doute celà est-il dû au fait que l’artiste s’ingénie à effacer les frontières entre ce qui est l’œuvre de sa main et son environnement. En temps normal, le public n’accorde que quelques secondes à la “contemplation” d’une œuvre. Dès que l’on a “compris”, on s’en va voir plus loin et sitôt le dos tourné, le travail de l’artiste n’est plus qu’une référence systématisée. Tel n’est pas le cas lorsqu’on est confronté au travail de Laurent Faulon, car nous constatons soudain que nous nous retrouvons intégré au cœur du travail, prisonnier du cadre, confronté à la matière, troublé par la résonnance du lieu, touché par les odeurs. L’œuvre ne nous lache pas. Nous ne savons plus où commence l’œuvre d’art, autour de quel objet ou matière elle se construit. Nous ne savons pas non plus où elle finit. La totale prise en compte du lieu annihile les frontières. La distance confortable entre l’œuvre et le regardeur s’estompe.

Face à l’humour féroce et la dérision des travaux de Laurent Faulon, l’univers pourtant déshumanisé de Delphine Reist vibre de poésie et respire la vie. Confrontée aux mêmes lieux et utilisant des materiaux semblables, elle développe une approche en apparence plus optimiste. Telles des fleurs perçant l’asphalte, les objets que Delphine Reist met en scène, suggèrent la pugnacité des choses vivantes, depuis un simple réflexe (des voitures qui toussent) jusqu’à la volonté tétue des êtres (un baril roulant et se cognant obstinément aux murs) et leurs rituels sociaux (ronde nocturne de chariots de grande-surfaces dans une flaque d’eau). Toutefois, la vie ici se voit réduite à sa plus simple expression. Il nous semble assister à des scène d’après l’humanité. Le regardeur, témoin étranger, constate des mouvements macrocosmiques, des phénomènes non-évènementiels et intemporels. A cause de la présence d’outils qui parfois cotoient les aliments et du fait que les lieux qui acceuillent les œuvres ont abrité des activités humaines, on pense au développement des cultures, à l’Histoire. Et l’on cherche, mais en vain, une trace anthropique. Et l’on s’interroge alors sur ces simulacres de vie, de volonté et de relations sociales auxquels nos existences tendent parfois à ressembler. Mais avec ou sans humanité, la vie n’est-elle pas appeler à perdurer?

Il est peu probable que l’Art de Laurent Faulon et Delphine Reist enthousiasme notre penchant gourmand à la consommation, pas plus qu’il ne flatte le collectioneur gourmet qui rêve d’agrémenter son salon d’une piècette de choix. Leurs travaux ne sont pas calibrés pour les galeries aseptisées et notre contentement. Ils sont souvent inconfortables et nous prennent volontiers à rebrousse-poil. Leurs installations sont des experience que l’on emporte avec soi et qui ne nous laissent pas en paix. Ce sont des œuvres auxquelles on repense souvent, sans doute parce que les éléments qui les ont composés appartiennent à notre quotidien le plus banal. Mais aussi parce qu’elles sont attachées à un moment et un lieu qui nous a fortement marqué. On s’en souvient avec un avant et un après.

Jean Ploteau
11 juin 2007