Ur ett tidigt intresse för Stockholms kollektivtrafik, bebyggelse och strukturer kom lusten att rita mina egna stadslandskap och fiktiva kartor. Ibland som en slags kommentarer till olika projekt, ibland bara för min egen skull. Kartbilderna har även fungerat som en slags meditation och en parallell påhittad verklighet. Ofta har jag infört spårvägsnät i städerna, ett nät som måste vara helt realistiskt och genomförbart. Från en korrespondensperiod under 1990-talet med trafikbolag i Tyskland, Frankrike och USA har jag sparat de olika avsändarkuverten. Dessa har blivit mitt grundmaterial. En förutsättning är att hålla mig inom de ”ramar” som finns på originalkuverten, dvs frimärken, stämplar, adresser m m. Mina städer har aldrig varit utopiska. Stadens skavanker finns naturligt invävda i de förutsättningar varje kuvert jag använder skapar. Dessa ramar skapar ett slags rebus som helst ”måste gå ut”. Envisheten och nyfikenheten får mig att ”automatiskt” fortsätta. En mängd ”riktiga” kartor har inspirerat mig, främst Stadsbyggnadskontorets och Spårvägens äldre kartor från 1930- till 1950-talet, som liksom mina brunfärgade kuvert ger intrycket av att ha legat och gulnat på någon gammal vind.... Johan Eriksson